Tänk vilken lycka att slippa stora problem.Då har man tid att grubbla över dom små.  

Alla kanske inte känner till historien om kökssoffan.

Våra grannar längre ner på gatan (Carina och Frasse) hade ställt ut den på deras tomt.Träffade Frasse och frågade vad dom skulle göra av med kökssoffan? Han svarar -Vill du ha den? Den ska kastas! I helvete att den ska, sa jag.Jag tar den! Lite fräck måste man vara.Men nu är den min.

Robert hade vid flera tillfällen sett den då han hade varit ute på sina löprundor och tänk, jävlar om Therese får se den där soffan.Då är det kört!!

Kanske därför han inte informerade mig om att den fanns där? Det är mycket troligt.Tji fick han. Tror hans stora bekymmer är att han åker på att bära.Och det var ingen lätt kökssoffa.

Nu är det ju bara så att vi redan äger en kökssoffa(som jag har renoverat).Vi behöver inte två.

Men jag hade inte hjärta att låta den fina åka till brista och kasseras.Man kastar inte en sådan kleond!!

Nu till "problemet".Jag gillar båda sofforna,men jag vet inte vilken jag ska välja att ha kvar.Det är som Sophies choice här...Förstår ni mig?

Och ha i åtanke att en är färdigrenoverad och den andra inte.Öppna sinnen ber jag om nu.

Nå.Vilken får stanna och vilken får gå?

Jag gör nog förmodligen som jag vill i slutändan, som jag alltid gör.Men det är ändå intressant att höra vad ni tycker.

Den renoverade såg ut som crap då jag köpte den billigt på blocket.Men titta vad söt den är nu.

Den jag tiggde till mig:OBS! Snälla notera att den står i garaget och är inte på något sätt färdig!...Lite ny färg och nytt tyg...Jäklar vad fin hon kommer att bli då.

Man trodde att man skulle ha vant sig vid det här laget. Det gör man inte.

Hostaattackerna kommer som ett på brev på posten så fort barnen blir förkylda.Tyra har dessutom förkylningsastma, så där har det varit mer än jävligt.Men nä, man vänjer sig aldrig.Aldrig!!!

Lika frustrerande varje gång.På hostan alltså, inte på barnen.Aldrig på barnen.

Galet jobbigt, för så fort dom har slagit igen sina blå så börjar hostan...Nu är det lillens tur.Och det är inte ett skit jag kan göra åt saken!

I övrigt är jag glad att dom inte har några livshotande sjukdomar.Tack

Jag erkänner.Jag läggare ner en hel del pengar på inredningstidningar varje månad. För det mesta blir det "lantliv" och "hem och trädgård" men ibland, men bara ibland köper jag dom hutlöst dyra, som Jeanne d´Ark living (kostar 90 :-.För en tidning.)

Specialutgåvorna är absolut inget undantag.Som nu då jultidningarna kommer. Lyckan är total  

Min stora dröm är att en dag få leva på det gillar och brinner för allra mest.Inredning .Antingen jobba i en butik, som säljer allt jag står för, som shabby chic och den lantligt/romantiska stilen. Eller att få inreda och hjälpa andra med att skapa sitt drömboende.

Synd att man är lite feg och inte riktigt vågar satsa.Kanske en dag?

Än så länge får jag fortsätta att drömma  och hålla på att fixa här hemma.  

Idag är jag och Noel hemma med förkylning och efter att vi lämnat Tyra på dagis så handlade vi lite frukt, pepparkakor och denna tidning.

Som jag har letat! Men nu finns den här hemma.Jihooo

Längar ni till julen?

Följer dagligen Alex Schulmans blogg.Alla får plus .Blev så full i skratt åt att hans bror. På jobbet har Calle denna bild på sin bror.Det är ett skämt va? Nej. Det är humor i världsklass.

Det är verkligen som Piff och puff på julafton.Då någon av ekorrarna(?) tittar in i julgranskulan.

Bilden är lånad från Google.

Anna körde onsdags- sanning och jag kör på lördags-sanning.

Osminkat.Stort va?!  Jag vågar, vågar ni?

Jag har inte alltid varit rädd för att flyga, jag har faktiskt tidigare tyckt om det.

Men sedan jag blev mamma så tycker jag att det är obehagligt, jag gör det för det är det absolut smidigaste sättet att komma dit man vill på kortast tid.Och jag låter aldrig mina rädslor styra mitt liv.JAG styr mitt liv.

Alltså jag låter inte min rädsla eller obehag över att flyga hindra mig.Jag flyger. Jag är inte heller rädd för att dö för min egen skull, jag har ingen dödsångest på det sättet.Jag är rädd för att dö från mina barn."Överge"mina barn.

Då kan ni då förstå vilken ångest jag hade för att flyga då jag och R skulle till London för ett år sedan.BÅDA föräldrarna skulle då alltså "riskera sina liv" Tänk om något händer med oss båda! Var nog tillräckligt blek för att en flygvärdinna skulle komma fram till mig och fråga om jag ville ha lite vatten innan vi skulle lyfta (Jag tänkte mig något starkare, men jag fick inte den frågan) Jag tackade dock nej till erbjudandet men övervägde att be henne lova mig att vi inte kommer att störta ner mot marken och dö. Allt gick såklart bra och ingen dog och jag vågar flyga igen.

Jo, jag vet.Jag kör bil dagligen och jag riskerar livet bara där.Jag vet allt det där.

Kanske till och med större statistiskt sätt än att jag skulle störta med ett plan och dö.Men rädslor är ju ofta irrationella och ologiska.

Då kan ni förstå hur mycket jag skrattade då jag läste Alex Schulmans bok "Att vara med henne är som att springa uppför en äng och inte bli det minsta trött" Jag skrattade så tårarna sprutade då jag läste om då han skulle flyga till finland.

Tillåt mig att citera.I korta drag.Det roligaste.

"Jag betraktar mina medpassagerare på planet.De sitter där och läser morgontidningen.De dricker sin kopp kaffe.De sover.De lyssnar rofullt på musik.De tänker inte på att de sitter i en dödsmaskin och att det när som helst kan säga PANG, där försvann motorn, och PANG igen, där förlorade vi trycket i kabinen och mackor och väskor flyger i luften, flygvärdinnan ber fader vår i ett hörn, piloterna ropar MAYDAY och de passagerar som inte gråter har tuppat av i ren skräck.Nej, de sitter där och tänker inte alls på detta.Jag menar att de är ignoranta inför döden.De saknar respekt för den.Det gör mig så förbannad av att se dem sitta och koppla av.Och när jag tittar på dessa fullständigt ointresserade , apatiska människor-Denna människoboskap som bara vill bli fraktade från A till B-Så hoppas jag att det faktiskt ska säga PANG och att motorn ska trasa sönder och att det ska säga PANG igen och där förlorade vi trycket i kabinen. Jag skulle kravla fram till de här idioterna och skrika "Vad sa ni nu då? Vad sa ni nu?! Nu läser du inte din tidning längre,va? Nu sitter du inte och halvsover och lyssnar på Sting i din Ipod?Nej, för nu håller vi på att dö, hör du det,och det förtjänar fan du, din ignorante djävul!"

Som jag säkert sagt förr, och jag vidhåller fortfarande att det kostar mer än det smakar att sälja saker på blocket.

Det är i alla fall min åsikt.

Därför ger jag helst bort pryttlar jag inte längre behöver eller vill ha till vänner om dom vill ha något.Annars "hotar" jag alltid om att kasta och det får alltid igång folk och då tar dom det i alla fall.Mohahaha   

Det som prövar mitt tålamod mest med att försöka sälja saker på blocket är att "folk" ska hålla på att strula med att JAG ska leverera objektet till köparen!? (trots att man skriver i annonsen att objektet hämtas av köparen) Ehh du vill ju köpa, då är du så god att hämtar den själv!!

Eller den här.Man får ett mail/sms med frågan om objeket fortfarande finns kvar till försäljning.Man svara ja.Och sedan inget mera.Som att då är jag inte intresserad längre.The chase is better than the catch?

Jag har inga problem med att folk vill pruta.Men jag vill ha en snabb affär!Kom hit, betala och försvinn med objeket och dig själv! Inget strul.Tack

I övrigt gillar jag tanken på att återanvända saker, bara jag slipper sälja själv.

It´s not worth it!