Jag har inte alltid varit rädd för att flyga, jag har faktiskt tidigare tyckt om det.

Men sedan jag blev mamma så tycker jag att det är obehagligt, jag gör det för det är det absolut smidigaste sättet att komma dit man vill på kortast tid.Och jag låter aldrig mina rädslor styra mitt liv.JAG styr mitt liv.

Alltså jag låter inte min rädsla eller obehag över att flyga hindra mig.Jag flyger. Jag är inte heller rädd för att dö för min egen skull, jag har ingen dödsångest på det sättet.Jag är rädd för att dö från mina barn."Överge"mina barn.

Då kan ni då förstå vilken ångest jag hade för att flyga då jag och R skulle till London för ett år sedan.BÅDA föräldrarna skulle då alltså "riskera sina liv" Tänk om något händer med oss båda! Var nog tillräckligt blek för att en flygvärdinna skulle komma fram till mig och fråga om jag ville ha lite vatten innan vi skulle lyfta (Jag tänkte mig något starkare, men jag fick inte den frågan) Jag tackade dock nej till erbjudandet men övervägde att be henne lova mig att vi inte kommer att störta ner mot marken och dö. Allt gick såklart bra och ingen dog och jag vågar flyga igen.

Jo, jag vet.Jag kör bil dagligen och jag riskerar livet bara där.Jag vet allt det där.

Kanske till och med större statistiskt sätt än att jag skulle störta med ett plan och dö.Men rädslor är ju ofta irrationella och ologiska.

Då kan ni förstå hur mycket jag skrattade då jag läste Alex Schulmans bok "Att vara med henne är som att springa uppför en äng och inte bli det minsta trött" Jag skrattade så tårarna sprutade då jag läste om då han skulle flyga till finland.

Tillåt mig att citera.I korta drag.Det roligaste.

"Jag betraktar mina medpassagerare på planet.De sitter där och läser morgontidningen.De dricker sin kopp kaffe.De sover.De lyssnar rofullt på musik.De tänker inte på att de sitter i en dödsmaskin och att det när som helst kan säga PANG, där försvann motorn, och PANG igen, där förlorade vi trycket i kabinen och mackor och väskor flyger i luften, flygvärdinnan ber fader vår i ett hörn, piloterna ropar MAYDAY och de passagerar som inte gråter har tuppat av i ren skräck.Nej, de sitter där och tänker inte alls på detta.Jag menar att de är ignoranta inför döden.De saknar respekt för den.Det gör mig så förbannad av att se dem sitta och koppla av.Och när jag tittar på dessa fullständigt ointresserade , apatiska människor-Denna människoboskap som bara vill bli fraktade från A till B-Så hoppas jag att det faktiskt ska säga PANG och att motorn ska trasa sönder och att det ska säga PANG igen och där förlorade vi trycket i kabinen. Jag skulle kravla fram till de här idioterna och skrika "Vad sa ni nu då? Vad sa ni nu?! Nu läser du inte din tidning längre,va? Nu sitter du inte och halvsover och lyssnar på Sting i din Ipod?Nej, för nu håller vi på att dö, hör du det,och det förtjänar fan du, din ignorante djävul!"

Som jag säkert sagt förr, och jag vidhåller fortfarande att det kostar mer än det smakar att sälja saker på blocket.

Det är i alla fall min åsikt.

Därför ger jag helst bort pryttlar jag inte längre behöver eller vill ha till vänner om dom vill ha något.Annars "hotar" jag alltid om att kasta och det får alltid igång folk och då tar dom det i alla fall.Mohahaha   

Det som prövar mitt tålamod mest med att försöka sälja saker på blocket är att "folk" ska hålla på att strula med att JAG ska leverera objektet till köparen!? (trots att man skriver i annonsen att objektet hämtas av köparen) Ehh du vill ju köpa, då är du så god att hämtar den själv!!

Eller den här.Man får ett mail/sms med frågan om objeket fortfarande finns kvar till försäljning.Man svara ja.Och sedan inget mera.Som att då är jag inte intresserad längre.The chase is better than the catch?

Jag har inga problem med att folk vill pruta.Men jag vill ha en snabb affär!Kom hit, betala och försvinn med objeket och dig själv! Inget strul.Tack

I övrigt gillar jag tanken på att återanvända saker, bara jag slipper sälja själv.

It´s not worth it!