Det var på tiden att man bakade lite tänkte jag idag. Slog till på Pepparkaksmuffins minisar.

Behöver väl knappast säga att det doftade ljuvligt efteråt va?

Pepparkaksmuffins 12 stycken stora.

100 gram rumsvarmt smör

2,5 dl strösocker

2ägg

1dl mjölk

2msk rapsolja

2tsk ingefära

1tsk nejlika

2tsk kanel

1tsk kardemumma

4,5dl vetemjöl special

2tsk bakpulver

0,5tsk salt

Sätt ugnen på 200 grader.

Rör ihop smör, socker,ägg,olja samt mjölken.

Blanda alla torra ingredienser i en bunke.Blanda försiktigt ner i smeten.

Fördela i muffinsformar och grädda i mitten i ugnen, ca 20 minuter.

Igår gjorde jag färdig alla julkorten.Passade på att pyssla lite med barnen då vi ändå var hemma.

Ja, då man pysslar blir det lätt lite rörigt.Måste ta tag och städa där nere.R var inte riktigt nöjd över röran...

Men vi hade det trevligt i alla fall.

Jag skrev tidigare att man borde ge efter för sina känslor då man känner att dom kommer (i måttliga mängder, såklart) och inte hålla dom inne.

Jag erkänner.Jag gör det ibland. Jag har ju ett temperament som förr i världen skrämde skiten ur R (han är alltid lugn) För att ta ett exempel så var vi med goda vänner och åkte skidor en gång och jag fick ett frispel för något jag inte kommer på nu.Kan ha varit så att det var isigt som faan i backen och jag blev skraj, då R skulle ha mig i  dom värsta backarna.Man får inge grepp under skidorna och han bara åkte utan att tänka på mig.Jaja något sådant var det.

Vi stog och gormade åt varandra och bjöd alla andra skidåkare på jordens charader. Jag blev så jäkla sne att jag drog staven i marken så det flög upp is på mig och R. Det gillade inte R, Jag vände på klacken(eller skidorna) och drog tillbaka till stugan och surade.Detta hände för säkert tio år sedan och man har ju tvingats att lugna ner sig om man säger så.

Men jag är aldrig långsint.Jag är som texas weather.Ovädret kommer in fort, men försvinner även lika fort.

Såklart biter jag ihop då det kommer till barnen.Där loosar jag det nästan aldrig.Ok det var en lögn.Klart man gör.

Kommer ihåg en gång då jag såg rött.

Det var då Tyra kanske var runt tre? Noel halvåret. Tyra gnällde och strulade med maten.Jag försökte att göra allt  som hon ville.

Ibland går det inte att göra barn nöjda hur mycket man än försöker att fixa, trixa och vända ut och in på sig själv.Det blir inte bra ändå.

I alla fall ville hon inte äta för att något var fel.Kan ha varit hur jag skar upp maten?Och jag, som säkert var skittrött, med två små barn hemma hela tiden 24/7.No sömn.Pappa jobbar jämt.No hjälp!

Tog hennes tallrik och sa -Nä, men då behöver du inte äta, greppade tallriken (gjord av plast) och sulade iväg den som en frisbee bort till köksbänken, som kanske är ca. tre meter från köksplatsen.Pang in i kaklet så att säga.

Moget.Stolt över det jag gjorde?Jag ångrade det med detsamma tallriken seglade i luften.För dessutom gav det mig mer jobb med att städa undan efter mig.

Men jag är människa.Mamman har också känslor! Det säger jag till barnen -Mamma är också människa med känslor och jag blir ledsen, då ni inte lyssnar på mig, utan bara skiter i vad jag säger.

En gång då jag började att gråta inför barnen så säger Tyra -Mamma du gråter ju nästan aldrig. Då blev jag faktiskt glad över att jag gjorde det.Jag visar mina barn att även mamma kan vara ledsen och få nog.Riktigt NOG!

Idag känns allting i övrigt mycket bättre. Vi har bakat pepparkaksmuffins    Bild kommer.

15 är ett speciellt nummer.

Jag träffade R den 15 oktober

Jag fyller år den 15 februari

Fick mitt första barn den 15 Januari. (hon var beräknad till den 1/2, hon ville komma ut tidigare.Kaos!)

Ja, det var allt, men i alla fall.

Idag är det 1 månad innan dottern fyller 6 år. hon längtar och ser fram mot det.Hon vill ju fortfarande fylla år.

Det är två månader innan jag fyller 34 år.Det är ingen ålder.Men man blir äldre, bara det inte syns, så är det ok