Vår minsting börjar att bli stor nu. Ibland slås jag av hur fort tiden går med barnen och hur man ibland skulle vilja att något blåste av en stund, stoppa tiden, dra i nödbromsen.Stanna tiden!!

MEN det finns dock även en viss charm med att dom blir större, dom blir mer självgående och behöver inte samma service, även om dom inte på långa vägar klarar sig själv, så är det inte längre, blöjbyten mitt i natten, sömnbrist eller amma tusen gånger per natt och typ inte sova något överhuvudtaget (hur orkade man?) Och även om vi hade "snälla" små bebisar, utan kolik eller annat knas, så var det ändå med skräckblandad förtjusning man ser tillbaka på bebisåren.Fan vad nojjig man var, över allt.

Därför kan jag, med handen på hjärtat säga. Jag är så färdig med barnalstrandet.Jag kan med glädje, lämna två asbra graviditeter och minst lika fina förlossningar, med den totala lyckan då den livmodervarma bebisen landar på bröstet.VAD BLEV DET!? Amningsstunder (AJ! i början!Sedan mysigt) Jag är så sjukt stolt över mina små gullungar, över mig själv, som burit dessa små och sedan krystat ut dom.Jag kommer att njuta av varje dag jag får ha dom i min närhet och jag får ett lyckorus över tanken, att jag har fått ynesten att få dessa underbara barn i mitt liv, någon däruppe måste gilla mig. Och jag lovar att jag kommer att vara dom för evigt tacksamma över att jag får vara deras mamma.

Mamma älskar er!

Vaknade inatt av att jag hade ont i halsen. Detta kommer att låta som att jag försöker komma på undanflykter till att slippa att springa idag, jag v e t det, men det är verkligen inte så.Jag vill springa detta lopp, annars hade jag aldrig anmält mig.Men jag vill inte springa då jag är sjuk! Och jag vill framförallt inte riskera att jag blir sämre så att jag liggerr däckad sen.DET är det inte värt!

Äsch, vi får satsa på topploppet 2012 istället(eller kanske något annat lopp för den delen)Inget mer med det!

Nu ska jag bli frisk och för att kunna komma ut och motionsspringa och gå på gymet igen. Jag tar ett moget beslut!